Conan

Jag är arg, svettig, burdus och har en bröstkorg som mäter samma storlek som fronten på en medelstor bil. Jag gillar höftskynken, våld och avhuggna kroppsdelar, jag badar i blod, snyter mig i djurhud och ådrorna ringlar sig likt ormar under den svettiga huden. Kort och gott, jag är {Conan}. Den väldige krigaren från Cimmeria är i ropet just nu. Funcom ser ut att ha en vinnare i sitt kommande onlinerollspel Age of Conan: The Hyborian Adventures och det tisslas och tasslas om att en storfilm är på gång under 2009. Dessutom har Nihilistic porträtterat den hårde barbaren i sitt esse i sitt nya actionspel.

Conan ska resa land och rike runt för att finna sin rustning som besitter magiska krafter, och på vägen ska man hjälpa en amazonkvinna att banka ihjäl en kraftfull magiker. Två öden som inte helt oväntat flätas samman. När jag såg Conan i San Francisco i början av året slogs jag över hur lite egna idéer som Nihilistic hade för sitt actionspel, ett faktum som fortfarande är allt för uppenbart när man spelar. Själva upplägget är i grund och botten enkelt. Du har vapen, fienden har vapen - någon måste dö.

För spänningens skull hävdar jag att det i längden är bäst om fienden dör, och därmed tar en massiv resa fart, där allt egentligen går ut på att separera fiendens kroppsdelar från bålen. Conan må väga lätt när det gäller att diskutera livets mening, kärlekens mysterier eller leka med kattungar. Vad han istället är en baddare på är att svinga halvslött stål på ett sätt som får blodet att spruta. Conan kan använda sig av gigantiska tvåhandsvapen som må vara långsamma, men som ger en bekväm räckvidd och ren träffkraft som är oöverträffad.

Vill man inte använda sig av de långsamma men starka tvåhandsvapen kan man istället välja ett vapen och en sköld, eller två enhandsvapen. Skölden ger självklart välbehövligt skydd, medan tvåhandsvapen ger en snabb och effektiv lösning på problemet med kroppsdelar som fortfarande sitter fast. Varje kampstil har sina egna attacker där man kombinerar knapptryckningar och får olika specialattacker. Fienden som inte bara består av hud, kött och hår har även en viss mängd runor inne i sin kropp. Runor som kan ge poäng för att köpa nya färdigheter, ge mer hälsa eller större magipool.

Varje gång man lyckas med en specialattack belönas man med erfarenhetsprocent för just den attacken. När man har nått 100 procent, då har man bemästrat attacken i fråga och man får tillgång till fler runor per fiende om man dödar dem med bemästrade attacker. Det finns över 100 attacker att låsa upp, och detta sköts tack vare att man spenderar röda runor, något som varje fiende släpper när de dör.

Conans starkaste kort är utan tvekan animationerna och våldet. Med tvåhandsvapen kommer man att kapa överkroppar och ben på löpande band, något som i alla fall i början är underhållande, på ett lite sjukt och vridet sätt. I alla fall om man har en hjärna som min. Enhandsvapnen är lite annorlunda här ligger fokus på att huvudet kapas i en snygg manöver, eller om man viftar med två vapen, tenderar den muskulöse barbaren att göra ett litet skutt, bara för att hacka av båda armarna på sin fiende.

Fiender finns det gott, såväl djur, som människor och monster är med, och allt ska dö. De flesta människofiender är sammanklumpade i läger och liknande platser och ofta har de sällskap av en kapten i sin närheten. Kaptenen är betydligt starkare än sina mjukare underhuggare och han tenderar även ha ett större och elakare vapen än de vanliga fotsoldaterna. För att undvika att själv bli hackemat finns det en samling förmågor som kan förhindra detta.

Med ett lätt ryck i högerspaken kan man få Conan att rulla i valfri riktning, ett otroligt smidigt sätt att få muskelberget att undvika smisk. Använder man sköld kan denna självklart användas för att blockera attacker, och utan sköld kan samtliga vapen användas för att parera. Skulle man vara såpass flink i fingrarna att man parerar precis innan fiendens attack landar i det möra barbarköttet, kommer det att poppa upp en knappikon på skärmen. Man har ett kort ögonblick på sig att trycka på denna knapp och avlossa en direkt dödande kontringsattack. Något som alltid resulterar i avkapade lemmar.

Knappikoner som dyker upp på skärmen är något som även dyker upp i bossfighterna, något som vi känner igen från {God of War}. Faktum är att det mesta känner man igen från spel som God of War, {Devil May Cry} och även Sonys gamla krigaraction Mark of Kri. För trots att Conan innehåller burdusa mängder våld, massor av specialattacker och så mycket toplessa ungmöer endast i förda läderstring som man kan önska sig, är Conan i längden faktiskt mest tråkigt. Variationen är måttlig, vissa sekvenser är direkt tråkiga, och det faktum att man hela tiden gör samma sak tunnar ut hela spelet.

Lägg här till att Conan har ganska få egna idéer och att allt annat är stulet från dess genrekollegor och vi får en ganska slätstruken röra som enbart underhåller i ganska små doser. Conan vill helst av allt vara God of War, men framstår tyvärr som en blek kopia. En annan sak som förbryllar mig är det faktum att när jag såg spelet i början av året sade sig Nihilistic att de hade minst ett års utveckling kvar. Istället kommer spelet nu lite drygt sex månader innan det var tänkt. Vad har de skippat eller uteslutit kan man fråga sig.

Handlingen är tämligen meningslös, vare sig grafik eller ljud håller speciellt hög klass, och trots att jag initialt gillade Conans massiva utbud av blod och avkapade kroppsdelar dalade det ganska snart. Trots ett par hyfsade idéer håller det inte, alls. Personligen ser jag Conan som en ogenerad kopia som inte blir bättre än medelmåtta. Om man älskar Conan, eller har ett brinnande begär att spendera pengar på en medelmåttig kopia kan det vara intressant, inte annars.