Devastation

ena ringhörnan har vi Flynn, ledaren för motståndsrörelsen. Flynn och hans medhjälpare är före detta militärer och legoknektar som slagit sig samman för att slåss för sin och sin världs frihet. Som vanligt i framtiden är det stora och onda företag som styr och ställer. Företag som ingen riktigt vet vad de pysslar med, förutom att vara onda och korrumperade förstås. Flynn anses tydligen likna rapparen Eminem, men förutom frisyren och en viss förkärlek för att bryta diverse vapenlagar har de båda inte mycket gemensamt. Devastation bjuder på en resa genom välkända miljöer och erbjuder inga överraskningar eller avsteg från den alltför invanda framtidsformulan. Allt är skitigt och poliserna arbetar givetvis för företaget med stort F.

Under tiden jag spelade Devastation kom jag på mig själv med att undra varför man i hela friden kom på idén att göra spelet. Allt har ju gjorts förut, här har man ju bara samlat gammal skåpmat. "Åh nej! Hamnade jag i fängelse och blev av med mina vapen? Vilken överraskning!" Och så här håller det på. Digitalo Studios har helt enkelt fastnat i Robocop-världen och inte lyckats ta sig därifrån.

Till en början är det traditionellt skjut-och-dra-i-spak-spel. Men, efter ett antal av spelets 21 banor ändrar det karaktär och börjar mer likna en botmatch än single playeräventyr. Man får nämligen tag i en kloningsmaskin. Nu gör det inget att du eller dina polare får smaka hett bly, ni klonas snabbt och smidigt tillbaka. Här börjar man verkligen känna att utvecklarna tappade sugen och istället för att hitta på utmanande nivåer bara släpper lös en massa klonade fiender som man ska skjuta sig trött på. Trots att dessa banor är de mest fantasilösa i spelet är det faktiskt de som till slut är en större del av spelets behållning och bjuder på mest motstånd.

Istället för konstiga problem att lösa så är det horder med klonade framtidspoliser som du och ditt gäng ska ta sig förbi, eller genom kanske jag borde säga. Här är det action med sån fart att man ibland till och med glömmer spelets många brister. Man har även viss kontroll över sina kumpaner, och på de senare banorna kan den möjligheten komma till sin rätt bättre än tidigare i spelet. Kanske borde Digitalo släppt spelet endast som multiplayerspel, med dessa "bot-matcher" som enda ensamspelarmöjlighet. Givetvis förutsatt att man då först hade fixat till den mediokra nätverkskod man nu lyckats med. Återigen kommer känslan av missmod över mig.

Inte ens om man skulle mäta kvalitet enligt den gamla Forsslundska enheten Megabyte får Devastation särskilt många poäng. Tydligen hade man lite för bråttom när man släppte spelet och "glömde" en hel del saker som borde ha varit med från början. Något som man speciellt märker när man för första gången tänkt sig lite härligt multiplayerlir. Efter att ha laddat ner och installerat den 66,4 MB stora patchen för att överhuvudtaget få multiplayerdelen att fungera tillfredsställande visade det sig att denna erbjuder de vanliga spellägen vi är vana att se idag. Men av antalet spelare som var online att döma hade fler än jag tröttnat redan innan de installerat patchen.

Kanske är Devastation ytterligare ett bevis på att alla inte borde köpa sig en 3D-motor och sätta igång med att släppa spel. Vissa idéer som fungerar kanon som gratismoddar till diverse populära titlar borde inte få stå på hyllan i spelbutiken och kosta 500 spänn. Tyvärr är Devastation ett ypperligt exempel på detta. Man har en erkänt bra spelmotor, man har stoppat in spelbranschens just nu hetaste plug-in, Karmas fysikmotor (som bland annat gör rag doll-effekterna i Unreal Tournament 2003), och framför allt har man en hel hög med idéer om vad man vill med spelet. Tyvärr räcker inte detta ända fram. Devastation är ett rörigt hopkok av postapokalyptisk smörja.