F.E.A.R.

Jag hinner bara någon meter in i rummet när fem fiendesoldater öppnar eld. En knäpptyst, öde lagerlokal förvandlas till ett slagfält. Det dystra rummet smyckas av tusentals pyttesmå partiklar, eld, rök, och tomhylsor. Betongväggarna målas röda av blod. Varje sekund känns som en evighet, varje skott som ett långt och utdraget hjärtslag. Sinnena är skärpta till max och nerverna på helspänn.

Fear använder och växlar över hela mitt känsloregister från nyfikenhet, rädsla, och avsky till upprymdhet, glädje och förundran. Resultatet för mig är en splittrad känsla, tre hela dagar i ett uppskrämt tillstånd där jag kastas mellan hopp och förtvivlan, är stirrig och nervös med plågsam abstinens. Det är med stor sorg jag efter elva oerhört intensiva speltimmar inser att den underbara mardrömmen är över. För Fear är ett spel jag hatar att älska. Ett spel jag intalar mig att jag inte ska spela igen, men något som jag vet att jag inte kommer att kunna hålla mig ifrån.

Öppningssekvensen i Fear berättar om en topphemlig karantän, ett blodigt gisslandrama och en annalkande katastrof. Ett forskningscenter intas av ett oidentifierat specialförband, gisslan avrättas och kraven förblir oklara. Arméns antiterroriststyrkor skickas in men slaktas omedelbart av en okänd kraft. Rapporter från en överlevande skvallrar om hur blodet sögs ur soldaternas kroppar och om hur en liten flicka, täckt med blod skymtats vid platserna för de brutala morden. Regeringen kallar in Fear, en hemligstämplad division inom det amerikanska försvaret med uppdrag att neutralisera och stabilisera ovanliga hotbilder. Spelaren axlar rollen som namnlös nykomling som befordrats till Fear bara veckor innan incidenten och som tillsammans med en liten grupp rutinerade kollegor skickas in för att ta reda på vad som egentligen hänt.

Det enklaste sättet att beskriva Fear är antagligen som en stor, smakrik actioncocktail. Geniala beståndsdelar från de senaste fyra årens genremässiga höjdpunkter har blandats till ett fyrverkeri av fantastiskt underhållningsvåld. En gnutta Halo, ett kryddmått Half-Life 2, en skopa Max Payne, en matsked The Chronicles of Riddick och en skvätt Soldier of Fortune har rörts ihop och toppats med en hälsosam dos asiatiska skräckgrepp. Den lilla flickan för tankarna osökt till skräckrullen The Ring och Monolith blandar effektivt ångestladdad mardrömsskräck med mer direkta överraskningsmoment. Blandningen är briljant. Fear är inte nyskapande, innovativt eller banbrytande på något sätt och utger sig heller aldrig för att vara det. Istället är det på det sätt som Monolith blandat de olika elementen som gör Fear unikt.

Att skjuta sig fram genom de ödelagda kontorslokalerna blir till en beroendeframkallande drog efter ett tag. Varje skottväxling ger tillfälle till variation och hela tiden uppmuntras spelaren att använda sin fantasi. Eldstriderna är några av de mest våldsamma och intensiva någonsin i ett actionspel utan att för den skull närma sig de parodiska skottväxlingarna i spel som Serious Sam eller Painkiller.

Nej, i Fear finns en väldigt väl genomförd strategiskt ådra som i kontrast till den fysiskt och framförallt audiovisuella explosiviteten innebär en fräsch dynamik mellan lockande idiotforceringar och taktisk försiktighet. Beroende på tillvägagångssätt, val av vapen och användande av skydd kan spelaren styra tempot i eldstriderna själv på ett intuitivt och beroendeframkallande sätt. Ammunitionen tar slut ganska snabbt om man slösar, och det krävs inte allt för många fiendekulor innan man faller livlös till marken. Det är därför viktigt att hushålla med den reaktionstid som spelaren innehar (som motsvarar bullet time i Max Payne-spelen) och hela tiden vara noga med att bevaka eventuella flankeringsmanövrar från fiendens sida och inte kasta sig ut i soldaternas eldgivning utan snarare avvakta tills de laddar om eller omgrupperar.

Den artificiella intelligensen som Monoliths programmerare utrustat fiendesoldaterna med är även den oerhört välgjord och lämnar inget i övrigt att önska. Fienden lägger nedtryckande eld, river omkull lådor och tunnor och använder dem som skydd, överger en eldstrid om de känner sig i underläge samt rör sig mycket trovärdigt genom spelets ursnygga miljöer. Kala industrimiljöer blandas med detaljerade kontorslokaler, övergivna slumkvarter och högteknologiska laboratorium. Det mesta går att skjuta sönder vilket såklart leder till maximal förstörelse vid kraftiga skottväxlingar med fienden.

Beträffande det audiovisuella är Fear är blandning mellan det vidsträckta omfånget från Half-Life 2 och de läckert ljussatta och detaljerade texturerna från Doom 3. Mängder av olika filter och mappingtekniker har nyttjats för att ge spelet en realistisk och ibland ohälsosamt otäckt utseende. Tillsammans med korta laddningstider och superb fysik är Fear ett av de grafiskt mest imponerande spelen jag någonsin haft nöjet att avnjuta. De enda egentliga minus som jag förmår mig att ta upp är det faktum att Fear är för kort och att multiplayerdelen känns något oinspirerad. I övrigt är detta ett av årets mest underhållande actionupplevelser och lika adrenalinpumpande intensivt som obeskrivligt otäckt.

--

Jesper Karlssons 2:a åsikt
Från det ögonblicket då jag fick se den allra första bilden från Monoliths då hemliga spel för drygt ett år sedan har jag längtat efter Fear. När jag efter lång väntan äntligen får sätta mig med denna adrenalinstinna actionfest är det en upplevelse bortom nästan allt annat jag har spelat hittils i år. Skrämseleffekterna må vara väl använda inom både spelens och filmens värld, men de ingjuter ändå rädsla i kroppen när man sitter i mörkret med ljudet uppskruvat på hörlurarna, och som skräckälskare kan man inte göra annat än älska det. Actionmässigt överträffar det precis allt jag har ägnat mig själv åt på mycket länge. När helvetet brakar loss med fläskiga partikeleffekter där delar av omgivningen sprutar omkring på skärmen och mänskliga kroppsdelar separeras från sina kroppar och förvandlas till blodig sörja tillfredställer mitt våldsbehov mer än väl.

Fear innehåller ofta även goda växlingar i tempot där lugn och ro snart urartar i intensiva eldstrider där döden endast befinner sig ett fåtal kulor bort. Monoliths superba grafikarbete gör allt ännu läckrare med supersnygga texturer och makalösa partikeleffekter som konstant fyller skärmen med visuellt godis. Flerspelarkomponenten består till mestadels av dödsmatch där man antingen delas upp i lag eller var man för sig. Precis som när man spelar solo handlar det om brutalt övervåld där döden aldrig befinner sig speciellt långt bort. Det kan närmast beskrivas som gamla Quake med vapen och miljöer inspirerade av Counter-Strike. Vansinnigt tempo med blixtsnabba dueller finns det gott om, och i stort sett det enda negativa jag fann var att banorna för det mesta var fantastiskt tråkiga och intetsägande.

Trots att Fear kan kännas lite kort, är det trots allt en ljuvlig upplevelse som håller spelare i krampaktigt grepp och vägrar släppa innan man har blivit skrämd till döds. Grafik i högsta klass och med en otrolig atmosfär är och förblir Fear en lysande skräckshooter som alla borde pröva.
9/10

--------------------------------------------------------------------------
Minimumkrav:
P4 1700 eller jämnbördig AMD-processor, 512MB RAM, 5GB HDD, 64MB grafikkort
Gamereactors testdator:
Dell XPS, 1024MB RAM, 250GB HDD, 256MB ATi Radeon 9800 Pro