Gun

Bortsett från det medelmåttiga men snyggt inramade Red Dead Revolver och det pinsamt usla Dead Mans Hand är vilda västern en klart underrepresenterad epok i spelsammanhang. Orsaken till detta vet jag faktiskt inte, och hur länge och intensivt jag än funderar kan jag inte att komma att tänka på en enda bra anledning till varför man som utvecklare hellre väljer en stålgrå framtidsvärld som bakgrund till sitt actionspel än en sandbeige ökenstad fylld av lortiga revolvermän och livsfarliga indianer. För jag hör till de där som gärna citerar Clint Eastwood, eller visslar på Morricones klassiska tema till tidernas bästa västern-rulle; Sergio Leones Once Upon a Time in the West. Jag är helt enkelt mycket svag för hela grejen med krutrevolvrar, tuggtobak, laglösa slätter och blaskig whiskey.

Idén om ett storydrivet Grand Theft Auto i västernmiljö föddes för länge sedan hemma hos skateboardveteranerna som utgör Neversoft. Efter ett helt gäng Tony Hawk-spel har alltså Activisions egna gullegrisar frångått allt vad rosa tuppkammar och våghalsiga manuals heter och rest tillbaka till en av de mest våldsamma tidsepoker i USA:s historia. Välkommen till 1880, ett USA präglat av spansk invandring, mordiska urinvånare och lycksökande cowboys. Välkommen till Gun!

Alla som väntat sig försiktiga saloon-slagsmål och ärliga pistoldueller kommer att bli chockerade. Den välpolerade västernromantiken från De 7 vågade livet existerar inte i Gun. Inte heller de kritvita leendena från Tombstone eller de nytvättade vitskjortorna från Macahans. Nej, Neversofts efterlängtade actionrökare berättar om en råare tidsålder, en smutsigare, betydligt mer våldsam, hänsynslös och otrevlig epok än vad filmhistorien vant oss vid. Det är HBO-succén Deadwood och Eastwoods briljanta regidebut De skoningslösa som stått mall för mästerskytten Colton Whites hårdhänta hämndhistoria. Ett spel som är lika bra som det är coolt, men också lika irriterande som det är slarvigt utfört.

Gun kan spelmässigt beskrivas som en hybrid mellan Max Payne och Grand Theft Auto III. Man ser Colton ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv och färdas fritt i staden där äventyret utspelas. En av de viktigaste funktionerna i Gun är det som kallas "Quick Draw" en variant på Bullet Time-funktionen från Remedys Max Payne-spel och det enda sättet att gå vinnande ur dueller och allt för hektiska eldstrider. Spelkontrollen och denna "Quick Draw"-funktion fungerar bra men är aningen slarvigt utförd och främst utmärker sig bristen på respons i skjutandet men även i de knivburna slagsmål som Colton när som helst kan inleda.

I början av spelet mördas Coltons far vid ett bakhåll ombord på en flodbåt. Det blir spelarens uppdrag att ta reda på vem som låg bakom attacken och hämnas faderns död, något som visar sig bli betydligt svårare än väntat. Storyn är skriven av Hollywood-veteranen Randall Janhson och spänner över ett femtontal speltimmar präglade av svek, förräderi, makt, mord och lortiga chaps.

Efter att ha bevittnat sin fars död, iscensatt av en ondeskefull pastor, färdas Colton till Dodge City och sedan vidare till Empire City och handlingen drivs framåt i den takt spelaren väljer och berättas genom mängder av väldigt välgjorda mellansekvenser. Colton letar upp Jenny på ett av stadens bordeller. Jenny tas tillfånga av två illaluktade nordstatsdessertörer varpå Colton tvingas rädda henne och sedan snabbt ta sig till den närliggande staden för att fortsätta sitt sökande efter pastorn som mördade hans far. Precis som i GTA går det hela tiden att avvika från huvudmålet och ta på sig massor av olika småuppdrag, dels för att tjäna pengar men även för att skapa vänner i staden och höja invånarnas förtroende för Colton. Man kan vakta boskap, spela poker, skjuta prick, rida ikapp med stadens ynglingar och jaga vilt för att sedan sälja till stadens handlare. Detta innebär givetvis att Gun mycket väl kan räcka i 30 timmar istället för 15 för den enträgne och precis som i exempelvis San Andreas känns de allra flesta av minispelen varierade och välgjorda rent spelmässigt.

Handlingen i Gun är oförutsägbar och uppdragen som för Colton närmare sin fars mördare är varierade och ofta spännande. Neversoft har lagt oerhört mycket krut på variationen i spelet som ibland nästan känns överdriven. Colton jagar indianer, föser boskap, försvarar oskyldiga bönder, spränger fängelser och agerar krypskytt på taket till stadens saloon. Det finns hela tiden ett visst mått frihet vilket inbjuder till dagslånga ritter ut på prärien för att skalpera en indian eller bara spränga lite järnvägsspår. Och det är då, när denna frihetskänsla uppenbarar sig och hästen under Colton accelererar in i eftermiddagssolens röda strålar som spelet känns som allra bäst. Tyvärr är dock problemen för många för att betyget ska bli högre än sju, trots underbar atmosfär och ett strålande upplägg.

Spelkontrollen är lite för slarvigt utförd och uppdragsdesignen är ibland fullständigt ologisk. Många gånger hamnar jag i situationer där jag inte alls förstår vad det är meningen att jag ska göra och innan jag vet ordet av har någon eller några dött och uppdraget misslyckats. Även miljöerna är ibland märkligt utformade och ger mig huvudvärk bara jag tänker på dem. Det finns inget värre än att dö i ett enkelt rutinuppdrag bara för att man inte förstår hur miljön runt omkring en är utformad eller vilken uppgift det egentligen är tänkt att man ska göra.

Ett exempel på detta är då Colton befinner sig uppe på taket på stadens polisstation tillsammans med Empires fege sheriff och ombeds att med hjälp av ett prickskyttegevär skjuta sönder snaran runt Soapys hals bara sekunden innan han hängs på stadens torg (precis som i Den onde, den gode, den fule). Soapy sitter på viktig information som Colton vill åt och därför är hela uppdraget konstruerat kring att försvara honom. Att skjuta sönder repet runt hans hals är en baggis, svårare blir det sedan när Soapy krälar fram längs stadens gator och sheriffen skriker åt en att skjuta alla som har för avsikt att skada Soapy. Jag dog säkert 30 gånger på det här uppdraget då jag dels aldrig såg var skurkarna som sköt Soapy befann sig eller kom ifrån, men även eftersom prickskyttegeväret är oprecist och extremt bångstyrigt att använda på grund av slarvig programmering.

Ett annat exempel på när Gun inte fäller krokben för sig själv utan istället utnyttjar de styror som spelfunktionerna erbjuder är då Empire Citys överhuvud (spelad av Ron Pearlman) slänger åt Colton en vice-sheriffbricka och skickar honom, tillsammans med två av sina andra vice-sheriffer, ut till en ödslig gård långt ute på prärien för att reda ut ett mord. De två andra, svartklädda vice-sherifferna skjuter vid ankomst ihjäl familjen som bor på gården varpå Colton reagerar genom att försöka arrestera de två för mord. En vild, öppen och extremt spännande eldstrid tar vid där de två vice-sherifferna (iklädda svarta skinnrockar) slänger sig upp på sina hästar och börjar rida runt den enorma gården, skjutandes mot Colton. I detta uppdrag finns det inga störande moment, inte spelmässiga problem med små utrymmen, ologisk bandesign eller idiotisk kamera, nej nej. Här bjuds istället öppen, fri spelbarhet där både Quick Draw-funktionen och systemet för knivslagsmål fungerar ypperligt.

Ett annat strålande uppdrag är då Colton ombeds att sätta stopp för ett laglöst gäng dessertörer från inbördeskriget som en gång i månaden rider in för att plundra och förstöre i Empire City. Jag valde att samla ihop och slänga ut ett tiotal TNT-tunnor på vägen genom staden för att sedan gömma mig på ett hustak i väntat på banditerna. När de sedan kom inridandes (cirka 15 av dem) skjöt jag sönder tunnorna från hustaket och bevittnade hur de alla antingen sprängdes till pytt-i-panna eller brann upp. Roligt och med en viss mån av valfrihet.

Beträffande den grafiska biten är Gun inbjudande men långt ifrån ursnyggt. Designen är klockren och oerhört homogent utförd, medan den tekniska biten dessvärre är ganska undermålig. Texturerna är lågupplösta och effekterna är oftast både tunna och riktigt tråkiga, inte minst elden och röken i spelet. Vad som däremot är superbt är såväl ljudmix som röstskådespeleri och regin bakom spelets alla underbara filmsekvenser. Coltons jakt på hans fars mördare är en välskriven och snyggt utförd story som med hjälp av skådespelare såsom Lance Henriksen (Terminator, Aliens, Millenium), Ron Perlman (Alien: Resurrection, Hellboy), Kris Kristofferson (Blade-filmerna), Brad Dourif (Grimma Ormtunga i Sagan om Ringen), Tom Skerritt (Alien) och Thomas Jane (Deep Blue Sea, Magnolia) berättas på ett mästerligt sätt.

Om du känner att du kan ha överseende med svagheter som ologisk uppdragsdesign och blek teknik är Gun ett spel som du ska kika närmare på. Speciellt om du är svag för lortiga chaps och benhårda revolvermän...

-------------------------------------------------------------------

Jonas Mäkis 2:a åsikt
Ser man till känslan och inramningen finns det inget western-spel som slår Gun på fingrarna. Figurerna ser precis lagom sjaskiga ut, städernas tidstypiska träfasader känns fullständigt autentiska och att ta en ritt på prärien mot solnedgången får mig att vilja sadla om och bli kopojke i Oklahoma. Dessvärre är det en känsla som försvinner så snart man fattat handkontrollen. Det är svårt att sikta på sina fiender, missar man får man göra om alltför mycket, uppdragen känns stundtals oklara och alltför ofta blir jag besegrad av en motståndare jag inte ens sett. Gun har ambitionen och förutsättningarna, men räcker inte spelmässigt till hela vägen. 5/10

Gun släpps 11:e november till PS2 och Xbox, 18:e till PC och 25:e till Gamecube. Xbox 360-versionen släpps 2:a december.