Painkiller

Har du någonsin undrat över hur man kommer till himlen? Finns det en pärleport och är Sankte Per en vithårig farbror som bestämmer om man får åka upp eller ner? Jag tog på mig luciakronan, ett par vingar mamma gjort av hönsnät för att reda ut begreppen.

Spelet Painkiller, som är utvecklarna People Can Flys första titel, har sina rötter i vansinnigt intensiva skjutare som det underbart galna Serous Sam och det mer mediokra Will Rock. Själv spelar man en kille som för att få komma in i himlen måste jaga rätt på några av Lucifers generaler. Jaga rätt på dem vadandes genom arméer av odöda galningar vore kanske en mer träffande beskrivning. Istället för att strunta i story och mellansekvenser så har man istället blandat det ursinnigt rättframma skjutandet med en historia som är helt ok och mellansekvenser som gör att man känner sig med mer involverad i Painkiller än i många av dess konkurrenter.

Upplägget är enkelt, krossa allt motstånd på en bana med ett antal undernivåer. Ta dig sedan an banans slutboss. Dessa bossar är även de skapade av helt depraverade hjärnor och är både grymt snygga och kluriga att klara av. En personlig favorit är Necrogigant - en jättelik zombie som huserar på en dimmig kyrkogård. Med jättelik menar jag verkligen bautastor, han är ungefär stor som ett mindre bostadsområde och vill dig riktigt, riktigt illa. Spelet innehåller inte så otroligt många vapen, men då har man istället ett av årets läckraste: Staker. Denna form av armborst avfyrar spetsade pålar som gör stor skada och tar det mesta med en träff. Speciellt läckert är att pålarna interagerar med spelets fysikmotor, så träffar du en odöd krigare i högerarmen så snurrar han snyggt åt det hållet innan han faller död(are) ner. Skjuter man någon som står nära en vägg så naglas den olycklige fast i väggen då pålen enkelt penetrerar de flesta fiender. För att locka till omspel och ytterliggare ge spelet en dimension har man lagt till ett system med tarotkort. Klarar man en bana på ett visst sätt, till exempel på en viss tid eller med ett visst vapen får man ett tarotkort som har en viss egenskap. Dessa kort kan sedan kombineras med varandra mellan nivåerna och då ge speciella fördelar under nästa nivå.

Grafiken är inget annat än imponerande. Där spel som Far Cry glänser med stora miljöer och detaljerade modeller bjuder Painkiller på spektakulära ljuseffekter och en detaljrikedom som är slående. Spelets design är inget annat är storslagen och man drar sig nästan för att skjuta vissa fiender då man istället nyfiket betraktar deras vackert avskyvärda utseende. Ljudet är en av spelets svagheter. Musiken är en blandning av blek 80-talshårdrock, kyrkokör och mongolsk strupsång. Huvudpersonen stönar till när han hoppar och monstren grymtar på lite så där nödtoftigt. Något annat som kunde ha varit bättre är nätverksdelen. Nätkoden håller inte samma klass som spelet i övrigt och spellägena är endast de vanligaste standardtråkiga. Trots det så har Painkiller utsetts som det officiella spelet i ett par internationella spelturneringar. Alla Xbox-ägare kan andas ut då Painkiller är tänkt att landa där någon gång under fjärde kvartalet 2004.

Trots Painkillers lite ytliga stil och spelmodell är det verkligen kanonskoj för alla som inte måste ha hjärngympa för att uppskatta ett spel. Perfekt att koppla av med nu när det börjar bli varmt ute och man inte orkar springa omkring och leta nycklar och magiska dokument utan bara vill hänga med sitt pålgevär.