Project Origin

Resultatet av en av de märkligaste affärsuppgörelserna någonsin när utvecklaren Monolith bröt alla band med utgivaren Vivendi, blev att Monolith fick behålla alla rättigheterna till namnet {F.E.A.R.} Ja, utom själva namnet. Det tillföll istället Vivendi. Därför sitter Vivendis utvecklare just nu och filar på ett F.E.A.R. 2 som inte har med det gamla spelet att göra, medan Monolith istället jobbar med själva uppföljaren som dock inte får heta F.E.A.R.

Hängde ni inte med? Det gjorde knappt vi heller och hoppade därför på planet till Seattle för att hälsa på hos Monolith och provspela deras kommande Project Origin och ta reda på hur framtiden för F.E.A.R. egentligen ser ut. Där träffade vi producenten John Mulky som var oväntat kritisk mot det gamla spelet som han tyckte blev alldeles för grått, för ofokuserat och dessutom saknade variation. Med utgångspunkten att åtgärda svagheterna och avsluta historien om den lilla likbleka, svarthåriga monstertösen Alma påbörjades därför Project Origin för drygt två år sedan.

Med Project Origin kommer en rad nya utmaningar. Dels räknar man med att få en betydligt bredare publik nu när man uttalat främst siktar in sig på konsolspelare och dels, med tanke på namnbytet, är det viktigt att få till en nystart så att alla ska kunna förstå historien som berättas. När jag får chansen att provspela slås jag över hur mycket man förändrat tempot i Project Origin. Det är betydligt fler lugna passager och när striderna tar vid påminner det hela inte sällan om mer taktiska actionspel som de båda senaste {Rainbow Six}-spelen. Vi får testa Xbox 360-versionen och det märks att man jobbat hårt på att få Project Origin att fungera till konsolerna. Knappuppsättningen är logisk och spelkontrollen följsam.

I Project Origin har man hela tiden egna soldater omkring sig och de vet verkligen hur man trakterar en bössa. Något som känns välkommet eftersom man därmed slipper babysitta fullvuxna krigare och kan fokusera på det man själv gör. Det blir snabbt uppenbart att förbättringen i den artificiella intelligensen är kraftigt förbättrad även för fienden som hela tiden ropar sinsemellan var jag försöker gömma mig i hektiska eldstrider. "He's behind the second pillar" hör jag någon vråla varpå två andra fiender tittar åt mitt håll och börjar skjuta mot mig.

När jag påtalar detta för John Mulky ler han glatt och säger att Monolith jobbat oerhört hårt med just detta. Fienden är ingen kanonmat, de vill leva. Därför nyttjar de dynamiskt alla skydd och hinder på det sätt som bäst passar tillfället. En annan stor skillnad är att de hinder fienden gärna välte i föregångaren nu kan användas på samma sätt själv. Det går galant att tippa över bord och knuffa bråte för att få skydd precis där man vill ha det.

Så långt känns allt dynamiskt och bra, även om jag grafiskt nog hade hoppats på ett snyggare spel. Det finns helt enkelt redan flera förstapersonsskjutare ute som ser bättre ut än Project Origin, vilket gör att det får en lite gammal känsla över sig. Något som även gäller spelbarheten, för trots att allt fungerar väldigt smidigt har jag en känsla av att jag gjort allt förut. Sånär som på möjligheten att tillfälligt sakta ned tiden saknas det där lilla extra som gör spel till extraordinära.

För att få större variation i Project Origin har Monolith denna gång både lagt till multiplayer-stöd och möjligheten att använda enorma robotar av det slag vi tidigare sett i främst Mech Assault-spelen. Man klampar brutalt och blytungt omkring i sakta mak med en enorm best till järngubbe och mejar ned allt med grovkalibriga kulor samt väl tilltagna missiler. Jag är normalt lättflirtad när det kommer till sådant med tycker det känns lite malplacerat i Project Origin och för tankarna till hårda dueller mot Acrid i {Lost Planet: Extreme Condition}.

Det är hela tiden ytterst påtagligt att Monolith vill se Project Origin som en nystart för spelserien och väldigt få ur det gamla gardet finns med, trots att storyn startar innan föregångaren ens slutat. Istället introduceras nya hjältar, nya skurkar och överhuvudtaget är bandesignen annorlunda. Här är det mer öppna banor och i enlighet med vad man satsat på är det mer färgglatt. Det ger mer känslan av amerikansk serietidning snarare än japanska skräckfilmer, vilket var främsta inspirationskällan för F.E.A.R.

Project Origin är ett lovande actionspel som dock ännu känns lite opolerat. Man ser inte alltid var man blir skjuten ifrån, striderna med mech-robotarna är lite gimmickartade och det där lilla extra saknas. Ännu återstår dock ett halvår av finputsande och vi vet att Monolith är skickliga utvecklare. Förhoppningsvis hinner de få ordning på allt till premiären i höst och vi håller tummarna för att Project Origin skrämmer slag på oss på samma sätt som F.E.A.R. en gång gjorde.