Rainbow Six 3 (PS2)

Rainbow Six 3 till Xbox är ett av de spelen som jag har tillbringat allra mest tid med till min Xbox de senare månaderna. Spelvärlden var inte helgjuten men detta spelade inte speciellt stor roll för mig. Då jag mer än gärna spelar igenom de äldre delarna av serien till PC än i dag, slukar jag allt vad Rainbow Six heter. Konsol-rainbow ska dock inte förväxlas med Rainbow Six 3: Raven Shield som kom på PC för drygt ett år sedan. Där Raven Shield var sitt ursprung troget med enorm detaljrikedom och hög svårighetsgrad är istället konsolvarianten ett lite ytligare actionspel som istället tar fasta på leverera lite mer ren action. För det första finns det ingen planeringsfas, utan endast en genomgång där man ges uppdragsbeskrivning och kan byta sina egna vapen. Istället för att kunna kontrollera vilket soldat som helst är man istället bunden till Rainbows naturlige ledare i fält, Ding Chavez. Man har reducerat teamen från två till ett, endast tre soldater finns utöver Ding själv. Vilket gör att lite av skicklighetsdynamiken från PC-spelen uteblir. Här är alla tre bäst på sina områden, och de kan heller aldrig dö på riktigt. Blir de mål för mycket eldgivning faller de istället ner till marken sårade, men förlusten i det pågående uppdraget påverkar inte nästa då samtliga medlemmar är tillbaka i god vigör. Eftersom man själv är ledaren tar uppdraget automatiskt slut om Ding själv skulle elimineras.

Något som alltid har varit det underhållande temat i Rainbow Six-serien har varit att försöka ta sig igenom banorna så perfekt som möjligt. Med ljuddämpade vapen och lite taktik har man alltid kunnat bekämpa terroristerna utan att väcka speciellt mycket uppståndelse. Denna gång är det lite svårare då terrorgossarna har skärpt till sig rejäl och faktiskt börjat tänka efter lite. Vid ett flertal tillfällen imponerar faktiskt den konstgjorda intelligensen, både hos fienden som effektivt tar skydd och kastar granater, samt medhjälparna i det egna laget som täcker varandra och effektivt eliminerar fiender inom skotthåll. Precis som alltid innan består delar av spelet av dödtid, då man måste se upp för bakhåll. Varje öppnad dörr är en ny chans för motanfall, och lyckas man inte ta fienden med överraskning och själv få iväg den första salvan har man snabbt fått problem. Är man dock rädd att ta den värsta smällen själv finns det en hel rad kommandon att dela ut till sina lagkamrater. Vanligast är det att man ber dem öppna en dörr, och lite snabbt kasta in en granat i rummet, varvid de går in och säkrar rummet i fråga. Lite finess finns självklart då man kan be dem vänta på din signal, och sedan stormar ni in i samma rum från två dörrar samtidigt. Ett mycket effektivt sätt som ofta förvirrar fienden. Plus att man har råd att offra en kompis, men inte sig själv.

Tyvärr måste jag säga, har man valt att, låt mig säga, fördummat Rainbow Six på konsol. Den typen av uppdrag man genomför är ju nästan uteslutande gisslandrama och bombhot. Trots detta har man en uppsjö av direkt tunga vapen att tillgå. Tunga vapen som väsnas något otroligt från ställen som till exempel Ryssland och Israel finns det gott om, medan det är lite mer magert med tystade tyska vapen som normalt är standard för denna typen av operationer. Självklart finns det plats för tung beväpning också, utan tvekan, men det känns inte väl avvägt. Traskar man in i ett gisslandrama med en Kalasjnikov så hörs detta på mils avstånd och gisslan slutar som död massa på golvet. Istället finns det en bättre plats för dessa tunga vapen, och det är online. Som jag visserligen inte har prövat på Playstation 2, men Xbox-varianten erbjöd många timmars god underhållning och med ett mer mångsidigt spelsätt än till exempel Counter-Strike.

Det enda stora problemet som spelet led av på Xbox var det faktum att variationen på uppdragen i stort sett var obefintlig. Det var lite som sten sax och påse, där man skulle desarmera bomber, rädda gisslan eller söka information. Självklart är denna bristande variation tillbaka på PS2an, men det är inte längre den stora akilleshälen. Multiformatsutvecklande brukar ofta innebära vissa kompromisser, och detta är extra tydligt på Playstation 2-versionen. Grafiken är i stort sett bevarad från originalet, och det enda man egentligen lägger märke till är att ljuseffekterna är betydligt blekare vid första anblicken. Men i stort sett alla karaktärer och vapenmodeller besitter samma snygga, och tunga look som de hade från början. Där man verkligen har fått offra grafik är på banorna. Dessa har först och främst blivit uppstyckade för att slippa otroligt långa laddningstider. Något som innebär att man ibland helt enkelt går in i en laddningsskärm som inte existerande på Xboxen. Något som irriterar är att detta leder till att man ibland förflyttas en bit, till exempel till andra sidan av en dörr man precis skulle öppna. Man har helt enkelt kapat bort en bit av banan och ersatt den med en laddningstid istället. Tyvärr lider spänningen ett nederlag på grund av detta, och vid ett par tillfällen har det befunnit sig fiender lite för nära platsen man har teleporterats till. Men det stannar tyvärr inte här. Delar av banorna som inte direkt hade något att göra med framkomsten till slutmålet har helt enkelt kapats bort. Vilket ibland betyder att spelet blir ännu mer linjärt. Även sparfunktionen på banorna har fått lida, och nu sköts detta via att spelet själv sparar på vissa nyckelplatser på banan. En mycket irriterande detalj då man ibland hellre vill spara på en plats där man har svårigheter istället för de platser som utvecklaren anser är logiska.

Kontrollen var väldigt bra redan på Xbox, och tack vare att knapplaceringen på Dual Shock-kontrollen är lite bättre än på box-paddan, blir det lite lättare att använda sig av alla funktioner. Dock är som bekant inte Dual Shock-spakarna lika bra som Xbox-spakarna, vilket egentligen gör att kontrollen hamnar plus/minus noll i jämförelse. Rainbow Six 3 till Xbox var alldeles lysande, utan tvekan. Men till Playstation 2 har man helt enkelt fått offra för mycket, och fått för lite i gengäld. Det slutar med en halvdan version av ett utmärkt spel, fortfarande bra, men inte jättebra.