Second Sight

Doktor John Vattic vaknar man upp på en kall metallbrits någonstans djupt inuti en avlägsen forskningsanstalt. Han är halvnaken, förvirrad och instängd mellan fyra glasväggar. Överkroppen är täckt med blodiga bandage och hjässan renrakad samt prydd med stygn. Någon har uppenbarligen gjort en omfattande ommöblering bland de små grå. Vem är jag, var är jag, hur kom jag hit? Vad hände men framför allt - vad händer och hur tar jag mig härifrån? Alla odds talar mot doktorn. Stabilt upplägg, men knappast något nytt under solen. Fast som mormor alltid säger: inget ont som inte för något gott med sig. I doktorns fall handlar det goda om ett gäng psykiska superförmågor som gör honom till en övermänsklig mördarmaskin. Free Radical Design är tillbaka med ett actionspel som inte påminner speciellt mycket om de hysteriska dödsmatcherna i Timesplitters-spelen.

Second Sight är i grunden ett actionäventyr sett ur tredjepersonsvy som kryddats med en fysikmässig lekstuga och en lagom dos smygande. Till att börja med måste doktorn rymma från den hårt bevakade anstalten, ta reda på vem han egentligen är och varför han hamnat där. Doktorn märker redan i spelets inledande minut att han förbluffande nog kan flytta objekt med tankekraft. Detta tillsammans med förmågan att uppbringa en kraftig tryckvåg, bli osynlig eller att hela sig själv är bara några av de psykiska förmågor som spelaren samlar på sig under äventyret. Naturligtvis för konceptet tankarna till Midways Psi-Ops: The Mindgate Conspiracy, där spelaren på samma sätt kan använda sig av kringliggande objekt som vapen och vars handling också byggs upp kring minnesluckor som fylls i under spelets gång. Jag kan inte annat än fundera hur det kan komma sig att två skilda utvecklare samtidigt släpper spel som är så oerhört lika varandra konceptmässigt som Second Sight och Psi-Ops är? Visst, Free Radicals spel är mörkare, aningen mer allvarligt och lägger lite mindre fokus på action än Midways motsvarighet. Faktum kvarstår dock; detta är två spel som hur enkelt som helst skulle kunnat vara släkt med varandra.

När doktorn försöker fly från sin fångenskap och återfå sitt minne kan det spelmässiga enklast beskrivas som en mix mellan Metal Gear Solid och Hitman: Contracts. Det handlar alltså om att smyga. För Vattic gäller det att så snabbt som möjligt ta sig ur den hårt bevakade anstalten med hjälp av list och försiktighet. Däremot blir de spelbara minnessekvenserna som utspelar sig innan doktorn mötte skalpellen mer rättfram action. Du intar kraft och militärbaser på ett sätt som för tankarna till IO:s Freedom Fighters. Så småningom krockar nutid och dåtid och då blir spelet som allra bäst.

Stealth-momenten i Second Sight är den sämre delen av äventyret medan de delar där Vattic tänker tillbaka är de bättre. Orsaken till detta är främst avsaknaden av synlighetsmätare och den bristande artificiella intelligensen hos fienderna. I Thief eller Splinter Cell kan man genom en mätare se hur pass synlig man är för fienderna, lite av ett måste då upplägget kräver att spelaren ska förbli osynlig. I Second Sight finns ingen sådan mätare och eftersom alla rum är upplysta till max är det ofta omöjligt att veta om Vattic är synlig för de patrullerande vakterna eller inte. Det gäller därför att likt Solid Snake hela tiden använda sig av de strategiskt utplacerade skåpen som står lite överallt inuti anstalten. Om larmet går är det viktigt att snabbt hitta närmaste skåp, stänga in sig där och vänta tills larmet stängts av och vakterna återgått till sina ursprungliga positioner.

När jag väl når det fjärde uppdraget dras dock tempot upp avsevärt och Second Sight glänser. Vattic återfår en del av sitt förlorade minne och kommer att tänka på en av de många aktioner som förde honom till anstalten. Han och den militära grupp specialsoldater som tillsammans försöker störta en rysk, ond überforskare och en vild prickskytteduell i ett vidsträckt vinterlandskap tar vid. Många av de tyngre vapnen som Vattic hanterar under sina återblickar är väldigt välgjorda. Sniper-geväret samt de tyngre maskingevären ger en härlig känsla av styrka utan att för den skull någonsin kännas realistiska. Actionmomenten är väldigt underhållande och spelets autosikte fungerar utmärkt.

De psykiska krafterna är givetvis en stor del av Second Sight och fungerar riktigt bra. Som jag nämnde tidigare är det första kraften som Vattic märker att han behärskar förmågan att flytta objekt med tankekraft. I början av äventyret får man nöja sig med attt kasta omkring papperskorgar eller datormonitorer. Längre in i spelet blir det dock möjligt att plocka upp fiender medan de lever och kasta dem mot andra fiender eller smaska dem i väggar eller närliggande objekt. Den andra förmågan om Vattic märker att han bemästrar är av helande effekt och kan användas när som helst under spelets gång. Ibland känns det lite väl enkelt att alltid kunna fylla på sin egen livmätare genom att aktivera förmågan med ett enkelt knapptryck men på det stora hela fungerar det bra. Efter att du lyckats tagit reda på lite mer om varför du hamnade på anstalten gör sig den tredje förmågan påmind och Vattic kan plötsligt göra sig osynlig. Det går dock bara att vara osynlig i kortare stunder eftersom Vattic blir utmattat av att koncetrera sig och det gäller därför att använda funktionen sparsamt och taktiskt. Vidare gåt det bland annat att skjuta ifrån sig en stark tryckvåg kallad Psi-Blast, inta andra kroppar samt projicera sin egen kropp till avlägsna ställen för att låsa upp dörrar och så vidare.

Som bilderna visar har Free Radical inte gått ifrån deras lätt karikatyraktiga, överdrivet grovhuggna karaktärsdesign de använt sig av i båda Timesplitters-spelen. Detta är både bra och dåligt av olika orsaker. Second Sight utmärker sig från andra spel i genren och det visuella är färgmässigt läckert och väldigt polerat. Miljöerna är ofta stora då figurerna är odetaljerade och enkelt upppbyggda (men ändå snygga). Lite tråkigt kan jag dock tycka att det är då flera av figurerna mer ser ut som karikatyrer av typiska spelstereotyper snarare än designmässigt genomtänkta individer. Jag kan också tycka att detta dödar en del av den thriller-stämning som spelet trots allt bjuder på. Mer verklighetstrogna ansikten och mörkare och mer detaljerad grafik hade varit att föredra.

Det bästa med Second Sight är den spelmässiga friheten där man själv kan välja hur man vill tackla varje situation. Actionmomenten är roliga, storyn är välskriven och presentationen lysande. Det sämsta med Second Sight är att stealthmomenten ofta känns framtvingade och stela och att fiendernas artificiella intelligens är undermålig. Doktorns äventyr når nästan upp i samma klass som Midways strålande Psi-Ops men inte riktigt. Second Sight är dock fortfarande ett väldigt genomarbetat, atmosfäriskt och underhållande actionspel med många bra idéer.