Shellshock Nam' 67

Den holländska utvecklaren Guerilla ligger bakom det senaste krigsspelet baserat på Vietnamkonflikten - Shellshock Nam '67. Samma studio som just nu är upptagna med att finputsa det extremt efterlängtade Killzone, samma studio som vi hyllade för deras designexpertis, avslappnade inställning till branschen och öga för detaljer efter vårt besök hos dem för snart ett år sedan.

Tio timmar in i Shellshock Nam '67 är dock allt förtroende förbrukat, jag har ångrat mig. Med ambitionen att inte felvinkla den politiska konflikten eller romantisera krigets vansinniga dödande har Guerilla gjort det tveklöst mest brutala krigsspelet jag hittills spelat. Kropparna hos mina medsoldater faller sönder då en grupp skrikande nordvietnameser lyckats lura in oss i ett bakhåll. De vietnamesiska styrkornas tillhåll är fyllt till bredden av sönderskurna amerikanska lik, avkapade huvuden på pålar, ihjältorterade löjtnanter och blod. Massor av blod. Den extremt råa framtoningen ska givetvis locka, Guerilla siktar på att attrahera smygsadisten i oss alla genom att skapa debatt, avsmak och framkalla en frän doft av mänsklighetens mest primitiva sidor. Inte helt olikt det Rockstar gjorde med småusla Manhunt.

En del av den brutala atmosfären fungerar, men inte utan att jag samtidigt ser spelet för exakt vad det är: ett dåligt actionspel där man försöker dölja massor av svagheter med diverse innehållsmässiga och tekniska småtricks. Det första som irriterar, bara några minuter in i äventyrets första uppdrag, är spelkontrollen. Jag styr en amerikansk soldat utan namn, mina överordnade kallar mig "The new guy". Allt ses ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv och spelet är uppbyggt ungefär på samma sätt som exempelvis Freedom Fighters eller Socom. Med mig har jag fem stycken hårdnackade vietnamveteraner i tillhörande bandanas. Vi får olika uppdrag; nordvietnamesiska baser ska förstöras och torterade krigsfångar ska fritas. Jag rör mig styltigt och oexakt. Siktet saknar precision och animationerna är slarvigt utförda. Banorna är grönklädda korridorer, viker jag av och försöker ta mig ut i den kringliggande vegetationen stoppas jag av osynliga väggar eller fallna trädstammar. Jag kan inte hoppa över dem, jag kan inte hoppa alls.

Det visuella i Shellshock Nam '67 är visserligen smutsigt coolt och urblekt. Den råa och ogästvänliga känslan av krig infinner sig snabbt. Det är dock samtidigt pinsamt uppenbart att spelet lider av extremt blockig modellering, lågupplösta texturer, sjunkande skärmuppdatering och relativt små miljöer. Mycket har förklätts med kontrastlöst detaljarbete i form av buskar och träd. Annat suddas ut med hjälp av det grovkorniga bildfiltret som ligger som en ljusgul matta över hela äventyret.

Krydda detta med usel artificiell intelligens, bristfällig variation, medelmåttigt ljud och ojämna mellansekvenser så har du en illaluktande soppa. Det enda som räddar Shellshock Nam '67 från totalt magplask är spelets atmosfär, röstinsatserna och den snygga presentationen.