Shellshock: Nam´67

I flera år har nu spelmarknaden svämmats över av skildringar av andra världskriget. Gradvis börjar företagen leta upp andra konflikter, eller hitta på egna. I dagens ljus är det sällan som någon blir upprörd över ett krig där onda tyskar ska krossas, eller ens när vi får återbesöka Bagdad i början på nittiotalet. Men en öm tå som konstant gör sig påmind är den amerikanska inblandningen i Vietnam. En konflikt där unga gossar skeppades över halva jordklotet, fick ett vapen i hand och lärde sig att hata en fiende de aldrig ens sett, i ett land de inte ens kunde peka ut i en kartbok. Tjeckiska Pteredon och Illusion Softworks gav sig på problembarnet men fick utstå mycket hård kritik för sitt utförande.

Denna gång sitter Guerilla Games vid rodret, ni vet de som utvecklar Playstation 2-giganten Killzone. I Shellshock: Nam 67 hamnar man som nyinkallad soldat mitt i dödens smet. Skillnaden här är att man inte kämpar för den goda sakens skull. Det handlar inte om någon hård saga, insvept i väldoftande herrparfym gällande manlig hjältemod och korrekthet. Spelarens stora uppgift är inte att rädda världen, att ensam få slut på hela konflikten genom att delta i utvalda nyckelstrider vid rätt tillfälle. Nej, det handlar om ren överlevnad. Där har vi den röda tråd som håller samman konceptet. Överlev eller din mor får hem ett dödsbesked om hon har tur.

Guerilla Games har för avsikt att lägga undan onödigt romantiserande av krigets fasor. Man visar hur rått krig kan vara, utan att försöka få spelaren att använda sin fantasi allt för mycket. Det finns blod, mycket blod, och kroppsdelar lossnar om man råkar stå för nära en explosion. Lite av en pik till de som gör krigsspel utan att ens inkludera en gnutta blod. Då krig inte är något milt eller tämjbart finns det heller ingen anledning till att låtsas som det heller. Man vill även låta bli att bli ett sådant spel som visar upp våld, bara för sakens skull. Även om just den tanken är god från Guerillas sida, är det slutligen upp till spelaren att tolka. Det man kan göra är att hoppas att Guerilla är konsekventa nog att alltid visa upp den smutsiga sidan av våldet.

Trots att Shellshock: Nam 67 rullar på samma teknologiska grund som det kommande Killzone är det en hel del som skiljer spelen åt. Även om Vietnam och människorna däri ser relativt bra ut, är det inte i närheten av vad man skryter med i Killzone. Kanske är det en produkt av att man bara har arbetat med Shellshock ett drygt år, eller också har man velat skilja spelen åt genom att ge dem två helt olika visuella framtoningar. Grönska och utomhusmiljöerna imponerar i Shellshock, och en stor del av spelandet kommer att ske i Vietnams täta djungler. Det vi har sett av spelet visar också upp en gulbrun ton och grumlig ton, något som tyder på att man vill ha lite känsla av arkivfilm i spelet. Som vi alla vet var det ju ont om digital videoteknik på den tiden. Därmed känns det som ett klokt val, denna smutsiga bild ackompanjeras av tidsenlig musik från de artister som sade sitt under 60-talet. Lägg även till mycket realistiska vapenljud som verkligen känns tunga när salvorna avfyras mellan fienden.

Hela spelet skådas i tredjeperson, något som tillåter att man även får ett bättre periferiseende än man skulle ha fått om allt hade setts genom ögonen på vår soldat. Ensam är svag, och det är något som Shellshock förstärker genom att göra spelaren till en soldat av flera i en enhet. Om alla ens kamrater dödas runt om en har man därmed i stort sett minimerat sina egna chanser att överleva. Spelaren har blivit det drivande navet i uppdragens utveckling. Man måste allt som oftast själv utföra uppdragskritiska delmål på banorna, visserligen uppbackad av sina likasinnade. Men det går alltså inte att skicka datorn att göra en människas uppdrag. Intelligensen hos samtliga soldater svarar på det mesta som händer runt om dem. Vilket dels betyder att försiktighet ibland kan vara det bästa sättet att lyckas, men även att det gäller att planera sina anfall och inte avslöja sig själv för fort.

När man inte är på uppdrag befinner man sig i sitt basläger. Härifrån utgår alla uppdrag, och man får alla sina genomgångar på basen. Guerilla har även gjort det möjligt att idka byteshandel med andra karaktärer. Om man har hittat en trofé ute i fält går det bra att byta denna mot något man kan tänka sig ha användning för. Allt eftersom spelet avancerar, förändras även vår karaktär. Från att gå till simpel basse med svaga överlevnadschanser, till att utföra taktiska lönnmord och dunka operationer nattetid.

En punkt som Pteredons Vietcong blev bespottat för, var det faktum att spelet innehöll rasistiska svordomar mot Vietnameserna. Medan rasism självklart aldrig är något positivt, eller ens något man borde ha med i spel, måste man inse att det är en påklistrad detalj för att leverera mer autenticitet. Att vi kan spela spel där karaktärerna förbannar tyskar, men inte människor av andra etniska ursprung känns inte konsekvent i min bok. Självklart är inte rasismen placerad där för att rasister ska spela spelet, eller för att utvecklarna är rasister. Det är för att man försöker skildra hur vidrigt krig faktiskt är. Visst kan man göra avkall på sådana detaljer. Personligen anser jag att det kanske är på sin plats att ta bort rasistiska uttalanden i Shellshock och Vietcong. Men då kan vi samtidigt göra avkall på blodet och kroppsdelarna. Nästa steg bör väl bli vapnen, för att till slut kanske även låta bli hela krigsskildringen. Bästa vore väl egentligen om utvecklare världen över gjorde spel där man får kramas och gosa istället. Tycker man att krigsspel innehåller avstötande innehåller, håller man sig helt enkelt borta.

Med Shellshock har Guerilla en lovande cocktail på gång. Man har slopat gamla Hollywood-klyschor och satsar istället på att förmedla känslor till spelaren. Om de lyckas med får vi veta i sommar då Shellshock anländer på PC, Xbox och Playstation 2. Då är det dags att greppa sin M16, världens enda självrengörande automatkarbin som måste rengöras manuellt varje dag, för att åka till Vietnam. Denna gång finns det ingen ära att hämta, inga medaljer att fästa på bröstet. Överlevnad är det enda som räknas.