Without Warning
Lara Crofts två pappor har bildat ett nytt företag och debuterar med sitt nya spel. När de flesta andra spel de gjort varit halvdana kan man ställa sig frågan om inte duons första Tomb Raider-spel var en lyckträff?
Trots tidiga hits som Rick Dangerous och Chuck Rock fick Core Design sitt riktigt stora genombrott med Lara Croft och Tomb Raider-spelen. Efter en skur av spel försvann hon sedan, bara för att återvända i total-floppen Angel of Darkness. Efter Laras senaste äventyr lämnade ett flertal personer Core Design och bildade istället Circle Studios, deras första spel är nu här i form av Without Warning.
Allt tar sin början när en kemisk fabrik belägras av en grupp terrorister med oklara motiv, arbetare mördas i kallt blod eller tas som gisslan. En militärstyrka kallas in för att styra upp situationen, men när största delen av gruppen sprängs till slarvsylta av en bomb återstår endast tre medlemmar. Tillsammans med en TV-reporter, en säkerhetsvakt och en kvinnlig arbetare levererar de sex olika vyer av samma situation. Händelseförloppet utspelar sig under tolv timmar och alla har de sin unika bild av krisen inne i den kemiska anläggningen. Spelet är uppstyckat i otaliga kapitel där klockan är den faktor som binder samman alla sex. När en karaktär är klar med en viss tidpunkt får man istället spela som någon annan under samma tidpunkt. På detta sätt vävs alla sex samman under spelets gång då den enes handlingar påverkar de andra också. Varje kapitel är ganska kort, och spelas oftast klart på 5-30 minuter såvida man inte stöter på några större problem. Att låta allting utspelas samtidigt är en klart flört med TV-serien 24 och upplägget där.
Positivt är att tack vare de korta spelsessionerna är det ett bra spel att plocka upp ibland, men inget man orkar spela någon längre stund. De tre kommandosoldaterna har som huvudsakliga uppgift att förvandla terrorister till sönderskjutna köttstycken. Fiender väller konstant in från olika håll och gör sitt bästa för att blyförgifta de vapenviftande soldaterna. Deras uppgifter i övrigt går ut på att desarmera bomber, låsa upp dörrar, återställa ström och se till att de kan ta sig fram genom anläggningen på ett enklare sätt. Varje gång man stöter på en av dessa uppgifter ställs man inför ett minispel där det oftast handlar om att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle, något som hela tiden känns väldigt grundläggande och lite väl simpelt. Bland civilisterna finner vi en säkerhetsvakt som letar efter sin bäste vän på anläggningen, samt en sekreterare och en nyhetsreporter beväpnad med sin kamera.
De två senare är inte direkt inblandade i striderna på samma sätt som soldaterna och säkerhetsvakten, utan fokuserar istället på sin egna överlevnad mot omgivningen. Blir blir en del nervöst smygande, något som dock för det mesta irriterar spelaren då smygandet i ett spel gjort för hetsiga eldstrider känns väldigt bristfälliga och omotiverade. Självklart korsas även dessa karaktärer med soldaternas händelser, men när man inte strider känns spelet ännu tråkigare än vad som är nödvändigt. Ska man vara hård och realistiskt är faktiskt smyg-sektionerna direkt dåliga och överflödiga.
Vill man ha ett rättframt actionspel med massor av tomhylsor och blodspillan är Without Warning inte alls ett dåligt spel, utan en godkänd actionfest med en del missar. Bland annat kan man bli beskjuten medan man sitter och till exempel desarmerar en bomb, trots att spelet helt och hållet byter skärm och ser till att man inte har någon chans att värja sig mot inkommande anfall. Den bästa lösningen här hade varit om allt förutom själva minispelet hade pausats, men så är inte fallet. Hälsa och ammuntion finns strösslat över hela spelet och ser till att det aldrig riktigt blir någon ordentlig utmaning. Fienderna är många och väller ut ur dörrar och mörka hörn när man har åstakommit något, men värst av allt är det när de helt enkelt poppar upp ur tomma intet för att direkt attackera mig.
Grafiskt är det en blandad kompott, med hyfsade animationer och effekter samt snygga karaktärer medan allt annat ser det som två nävar grus med fula texturer och tråkig bandesign. Det största problemet med Without Warning är att det känns som Namcos Kill.Switch, fast med sämre förutsättningar att dölja sig. Även om Without Warning innehåller mer varierade moment känner man aldrig att man gör något intressant, utan allt tuffar istället på i samma spår hela tiden.Without Warning skulle mått bra av lite mer substans istället för det nu flyktiga upplägget som gör att man knappt bryr sig, utan istället plockar fram det när man har en halvtimma till övers och inget annat att spela.
Gamereactor Sverige
