F.E.A.R.

déjà vu [deschavy'] el. deja vu s. oböjl. (psykol.) känsla av att man tidigare har upplevt samma sak (Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1998). För sex år sedan satt jag med en splitterny Playstation 2-konsol och spelutbudet kändes lite skralt för tillfället, så jag införskaffade konverteringen av {Half-Life}, ett fantastiskt spel i ursprungsformatet men en rätt fantasilös konvertering, och hela tiden känslan av att den splitternya konsolen kämpar för livet med att rendera ett två år gammalt, kantigt PC-spel.

Precis samma sak är det med {F.E.A.R.} år 2007. I grund och botten handlar det om precis samma spel som på PC och Xbox 360 (för närmare information om handling och upplägg, läs recensionerna här respektive här, men det spel som var toksnyggt för två år sedan och åtminstone helt okej ifjol känns nu aningen föråldrat. Och det är inte bara ljussättningen, som bara imponerar när det är riktigt mörkt och striderna sker i ljuset från en pannlampa och mynningsflammor men annars känns grådaskig och blek. Till råga på allt är skärmuppdateringen haltande och spelet går bara att köra i upp till 720p.

Återigen déjà vu: jag spelar Half-Life/F.E.A.R., som nätt och jämnt rullar på i spelbar hastighet på samma konsol som senare samma år ska bjuda på ett toksnyggt, supersmidigt och ultrafräscht Jak & Daxter/Ratchet & Clank Future. Är det rättvist att jämföra en gammal konvertering som funnits på flera andra format med ett plattformsexklusivt, optimerat förstapartsspel? Det vete fasen, men lik förbaskat kostar spelen lika mycket.

Alltså, det är precis som de halvdana konverteringarna av Quake 3, {Unreal Tournament} och Half-Life tidigt i Playstation 2:ans livstid. Till dessas försvar ska dock påpekas att det gick att spela flera spelare på delad skärm (även om Unreal Tournament gick komiskt segt i närmast {Perfect Dark}-hemsk hackighet med fyra spelare) medan F.E.A.R. bara går att spela ensam på din egen konsol. Vill du röja runt mot andra är det förstås bara att hoppa online och möta upp till 15 andra spelare. Alternativet för ensamvargar är att hoppa in i något av de nya, intensiva "instant action"-uppdragen och bara meja ner fiender på löpande band.

Och lyckligtvis är fienderna fortfarande lika briljanta, som om man hade tagit ett helt universitet med professorer i kvantmekanik och kört dem genom världens hårdaste specialstyrketräning. De kommer att omringa dig och utnyttja varje litet skrymsle för att hitta ett skottläge, och de mer övernaturliga fienderna som de supersnabba stealthkräken som hoppar runt på väggarna kan vara riktigt, riktigt jobbiga ibland tills du får läge att bjuda dem på en stor portion hagel (serverat med romantisk mysbelysning och ljuv musik). Med möjligheten att sakta ner motståndarnas rörelser blir striderna, som i tidigare versioner, den stora höjdpunkten.

Att bilduppdateringen går ganska hackigt innebär dock att man aldrig riktigt får hundra procents kontroll över situationen, och detta problem förvärras av att spelkontrollen inte svarar ögonblickligen på vad jag gör. Ända från spelets startmenyer till in i själva skjutandet känns det som att spelet väntar en bråkdel av en sekund innan det bryr sig om att göra vad du har sagt åt det att göra, vilket visserligen bidrar till skräckkänslan men på ett väldigt korkat sätt. Långa laddningstider kompletterar känslan av ett spel som har programmerats om för att fungera på en helt ny hårdvara under en kafferast.

Missförstå mig inte. F.E.A.R. är fortfarande ett bra spel i grunden, även om jag personligen inte blev lika upphetsad av actionorgasmerna när det begav sig sommaren 2005 som Petter och Jesper. När spelet sent omsider kommer igång bjuder det på intensiva strider och tonvis med spänning. Men jag kan inte tänka mig att någon som var intresserad av spelet inte har spelat det vid det här laget, och överhuvudtaget känns den här direktkonverteringen rätt meningslös. Spara pengarna till något bättre istället. {Half-Life 2}-paketet med bägge extraepisoderna, Team Fortress 2 och Portal, se, så motiverar man en gammal PC-konvertering.