Flat Out

En jeansväst med ett oräkeneligt antal spilloljefläckar och hemska tygmärken, en lika viktig accessoar för den enträgna folkracefantasten som snus, grus eller en knölbar skrotbil med billigt hemmatrim. Detta har finska Bugbear förstått till fullo och hela produktionen osar ostädat grusgropsvansinne med allt som kommer till. Flatout särskiljer sig från vinterns tidigare arkadracers som Burnout 3 och Out Run 2 på många punkter. Till att börja med handlar det om svajig, svampig skumpfysik på amerikanska Chevrolet-premisser där fjädringsvägen mäter som en mindre flaggstång. För det andra handlar det om racing av den smutsigare modellen där lera är kul liksom krossat glas, grävskopor och flygande förare (i jeansväst).

När Flat Out börjar äger jag 4000 dollar och en tävlingssugen, blytung gasfot. I garaget finns ett tiotal vridstarka rosthögar som bara väntar på att bli köpta av en våghals som jag. Sagt och gjort. Väl ute på banan handlar det om att vinna prispengar genom att placera sig som en av de tre bästa i varje lopp. Pallplats betyder att man sedan efter avslutat race har råd att uppgradera sitt ekipage med allt ifrån krängningshämmare för ett mindre svampigt styvare chassi till en större turbo. I garaget finns det också hela tiden bättre och bättre skrothögar allt eftersom man avancerar genom spelet. Spelets superbilar består av knöliga Plymoth/Buick-kopior från sent 70-tal med 600 Hk och blytyngder i bagageutrymmet för maximal viktförflyttning vid kollision med andra tävlande.

När vi pratat Flat Out på förhand har det nästan uteslutande handlat om fysiken. Bugbear har själva vid flera tillfällen kallat spelet för racinggenrens motsvarighet till Half-Life 2. Orsaken till detta är att det vid vägkanten hela tiden finns massor av objekt som alla tilldelats sitt egna, fysiska värde och därmed också går att flytta på. På spelets första bana som föreställer en övergiven go-kart-bana (eller nåt i den stilen) ligger det däckhögar och oljefat längs vägkanten. Genom att köra in i dessakan man då flytta ut bråten på vägbanan och på så sätt försvåra eventuella omkörningar för sina motståndare. Längre in i spelet tävlar man sedan i en grusgrop, en byggarbetsplats någon stans på den amerikanska södern. Här finns det allt från husvagnar till vattentorn att köra sönder och skräpa ned vägbanan med. Varje gång man krockar en av de andra tävlande eller krockar sönder något längs vägkanten fylls bilens nitromätare med åtråvärd lustgas, ett bra och enkelt system som ger mersmak efter såväl högtflygande dunderkollisioner som fantastisk acceleration.

Tillkommer gör ett imponerande skadesystem som får bilarna att skadas och falla sönder på ett väldigt detaljerat sätt. Att krocka med väghinder, träd eller sina medtävlare har aldrig varit roligare än i Flatout, inte ens i Burnout 3: Takedown. Kofångare, skärmar, motorhuvar, dörrar och lister faller av efter nog många hårda kollisioner. Vid allt för häftiga frontalkorkcar går även rutorna sönder och föraren flyger ut genom framrutan. Till en början känns det som en väldigt bisarr detalj men efter ett tag, då man läst sig ratta sin skrotbil och minimera antalet utflygningar, är det bara en rolig och välkommen detalj. Via Xbox Live är nog denna funktion som roligast då jag i ett lopp lyckades preja in en motståndarbil in i en trave staplade timmerstockar varpå hans förare flög ut som skjuten r en raket ur hans framruta. Den flygande föraren lyckades efter en imponerande flygtur landa på mitt tak en sisåsär 60 meter framför den krockande bilen. Jag var dock precis på väg in i nästa breda gruskurva och lade på det där sedvanligt härliga förstället varpå den utslungade föraren såklart gled av i farten och landade på vägbanan. Scenariot slutade dock inte här för strax bakom min bil låg två andra motståndare som både körde över den redan duktigt mörbultade föraren. För den som råkar ut fört en sån häär grej tar det givetvis en bra stund innan hans förare återvänt till bilen och hans lopp kan förtsätta. I spelet finns visserligen en restart-knapp för situationer som dessa men den går inte att aktivera förrän den utflugne föraren ligger helt still på marken.

Flat Out är snyggt, grafiken är detaljerad och slipad och effekterna urläckra. Bilmodellerna osar av högoktanigt bränsle och hemmatrimmad urkraft och de olika banorna är alla placerade i passande och skönt originella miljöer. Musiken består av idel distgnidande rockband med namn som "Diesel Kings" vilket passar utmärkt till den smutsiga racingen. Fysiken är utmanande och rolig och grussprutande bredsladdar är lika enkla att genomföra som hissnande luftfärder över uppställda lastbilsflak. På minuskontot finner vi dock en aningen snålt tilltagen fartkänsla, en ibland alltför simpel bandesign och en för lätt svårighetsgrad. Men samtidigt som jag säger detta är det så att jag vill plocka flanellen, stoppa in prillan och ställa mig bland frustande skrotbilar i en grushög, redo att knyckla. Fast det är klart. Det är mycket skönare att sitta kvar i TV-soffan och få samma upplevelse.